Min barndom och vad den gett för sviter!

Ja nu är det ganska länge sen jag bloggade och inatt låg jag och tänkte på en sak.

Jag låg och tänkte på endel av mina familjerelationer och särskilt med min biologiska mor.

Vi har ALLTID haft problem.

Jag har alltid blivit anklagad av henne att ljuga. Alltid.
Vad jag än sa så utgick hon alltid från att jag ljög.

Detta gjorde efter alla år att i högstadiet började jag ljuga. Jag vet att jag tänkte att det är skit samma om jag ljuger eller talar sanning för hon tror ju alltid att jag ljuger ändå. Så varför inte göra det då lixom?

Jag sörjde. Sörjde att min egen mor aldrig trodde på vad jag sa.

Jag kommer ihåg att hon aldrig tog mina klagomål över huvudvärken och ryggvärken på allvar.

Från att jag va ca 4 år kommer jag ihåg att jag ofta hade huvudvärk och klagade på det men hon viftade ALLTID bort det och sa att det går över.

Visst gör det det efter ett tag men det är jobbigt att ha huvudvärk. Särskilt när man är barn och ska hoppa och stojja och tjoa hela tiden typ.

Jag satt hellre och klippte och klistrade kommer jag ihåg. Inne på mitt rum med min huvudvär och ibland även ryggvärken.

Anledningen till att jag låg och tänkte tillbaka på detta inatt var att jag har läst mig till att fibromyalgi ibland kan utlösas av att man har ont under en längre tid. Kroppen lär sig på något sätt att förstärka smärtsignalerna.

JAG tror personligen att kroppen försöker SKRIIIKA till mig att du har ont under så lång tid och att kroppen då utvecklar starkare smärtsignaler.

Jag tror att om jag hade haft NÅGON som hade tagit det jag sa när jag var liten på allvar så skulle nog inte fibromyalgin utvecklats.

Min övervighet t ex är jag född med. Dels är jag fött med dubbelsidig höftledsluxation (höftkulorna ur led) och fick ligga i gipsvagga ett bra tag och dels har jag varit onaturligt vig hela livet.

Nästintill varje led i kroppen kan jag böja åt fel håll och mer än normalt.

För någon vecka sen fick jag tack vare ett par vänner upp ögonen på EDS, Ehlers-Danlos syndrom.
Länk till EDS riksförbund
Länk till socialstyrelsens sida om EDS

Jag har ju även klagat när jag var liten över att jag hade ont i lederna. Kommer ihåg att jag gick på gympa men fick så ont jämt när jag hade varit på gympan men det va ingen som tog på allvar det heller.

Eftersom jag aldrig blev tagen på allvar av min mor sörjde jag. Jag tog till alkoholen när jag va 13 år och började dricka mer och mer.

När jag va 15-17 år drack jag alkohol näst intill varje dag.
Drack även i skolan om jag fick tag i något.

Jag ville aldrig vara hemma, det gjorde mig bara deprimerad och arg. Extremt arg!

Jag ville inte se min mor. Så fort vi träffades så va det något hon sa eller gjorde som gjorde att jag exploderade.
Allt hon kunde göra va att trycka på mina knappar och hon visste så väl hur hon skulle göra.

Jag avskydde henne och jag har alltid trott och tror fortfarande att hon avskyr mig. Allt hon ville var ju att göra mig arg och ledsen.

Bara en sådan sak som att få vara i fred på sitt rum 5 minuter om jag blev arg…. Nä det gick inte, hon skulle promt springa efter mig och fortsätta skrika och gorma.

Och ofta så beklagade hon sig över att jag va så överviktig.
Kommer ihåg ordagrant vad hon sa en gång när vi bråkade: ”Och så måste du ju gå ner i vikt för sådär kan man ju inte se ut”

Jag kommer inte ihåg vad vi bråkade om utan jag kommer enbart ihåg den meningen hon skrek till mig.

Ja hon sa aldrig saker, hon skrek.

Nu för tiden kallar jag henne inte mamma eller något sådant, jag säger hennes namn om jag pratar om henne. Här skriver jag mor för att det ska bli lite lättare att förstå för folk som inte känner till så mycket.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag tycker av EGEN erfarenhet att man som förälder MÅSTE lyssna till sina barn. Man MÅSTE ta det de säger på allvar hellre en gång för mycket än för lite!

Det är superviktigt!

Hade jag blivit tagen på allvar tror jag på fullt allvar att jag hade mått 100 gånger bättre och inte haft en 10del så ont som jag har nu.

Jag har levt i sviterna efter min barndom i 18 år nu. Min man har fått ta tag i mycket skit och rätat upp många frågetecken.
Han har fått ta skiten.
Och han har varit modig nog att göra det utan att se sig över axeln. <3
Han fick mig att sluta dricka alkoholen. Numera kan jag dricka med måtta för att njuta av smaken. Jag är lite finsmakare nu för tiden istället.

Han fick knivar kastade efter sig.
Han fick låna bilar och hämta mig för att jag utan körkort hade tagit bilen och dragit iväg för att köra ut på isen eller vad som helst för att göra slut på psykiska smärtan.

Innan jag träffade min man hade jag försökt ta livet av mig oräknerliga gånger men aldrig lixom vågat eller så har jag blivit påkommen i sista sekund.
Efter att vi träffats har jag försökt ett par gånger till.

Han har gått igenom mycket mer än de flesta andra människor när det gäller jobbiga tider i förhållandet.

Dock har han hållit fast mig.
Jag har fallit utför stupet ett par gånger och inte orkat fortsätta men hans styrka har varit så pass oändlig att han har gett mig styrka.

Han har varit mitt allt, och är fortfarande mitt allt.

Han har räddat mitt liv.

Första gången vi träffades hade jag tänkt gå hem från puben och göra slut på det hela, men samma natt träffade jag Totte <3

Så han räddade mitt liv från första sekund han såg på mig.

 

Detta inlägget blev nog lite rörigt men jag fick ner mina tankar och känslor från natten på ord i alla fall och det är huvudsaken.

Så till alla ni som är föräldrar:

TA DET ERA BARN SÄGER PÅ ALLVAR!!!!

Annars kan de få lida resten av sina liv!

 

Jippi!

Nja inte riktigt jippi men jag är glad ändå.

Vi skulle åka till en vän i ulricehamn och hämta hem ett par terrarie och lämna ett par muskillar hos henne.

När vi ändå skulle genom jönköping så bestämde vi att vi skulle ta ett par timmar på A6 och därefter citygross.

Just att gå på A6 hade jag sett fram emot och längtade såååå tills dess. Längtade förståss efter att träffa vännen och alla hennes möss oxå så där stannade vi en liten stund och snackade.

Vi kikade ut ett par musflickor som skulle få följa med oss hem som ögongodis, alltså inga som JAG ska avla på utan enbart som sällskap.
Det blev en svartvit tecknad ”kossa”, två splasch och en black and tan. De va sååå lugna och goa i handen och sååå fina i pälsen.
Eftersom alla våra möss är från samma ställe så fick de flytta in till de ”gamla” flickorna direkt och det har gått skitbra.
lite kiv o bråk i början men nu ligger de o sover ihop osv så de trivdes direkt.

Det blir mycket mustjöt när vi träffas och roligt har vi <3

 

Nåja. på vägen hem åkte vi upp till A6 och bestämde att dressman va det första vi skulle till för maken har ju gått ner 20 kilo och alla hans jeans sitter som tält på honom. Så nu bestämde JAG honom att han måste ha ett par jeans som passar hans fina rumpa 😉 och vi gick dit och hittade direkt ett par som va skitsnygga och satt superfint. mmmmmmmm ruuumpaaaa…….

köpte och gick ut från butiken…

Började känna att min kropp stretade emot och efter bara 3-5 minuter så va det bara att vända och gå ut till bilen igen.
Fick så innihelvetes ont i ryggen, skuldrorna och nacken att jag knappt kunde ta mig ut till bilen 🙁

Så det blev inget kik på A6 för oss 🙁 Det är för jävla tråkigt att jag inte klarar av att ens gå i butik bara för att det kan vara skoj att fönstershoppa eller liknande.

Efteråt skulle vi ju till citygross. Jag kraschade nästintill totalt där.

Det kändes som att totte skulle få köra mig ut i vagnen.

Jag stod och va tvungen att hänga över vagnen hela tiden så jag stod där med inköpslistan och sa till älsklingen att ”de och det behöver vi gå o hämta” typ…

Det tog ungefär en halvtimma för mig att ta mig från sängen och ner till vardagsrummet. Ont så inutahelvete i ryggen och i huvudet.

Jag lyckades få på kaffe för en stund sedan så nu börjar dagen. Skulle behöva få i mig något att äta dock men jag kommer nog få vänta 2 timmar till tills maken kommer hem.

Jag undrar bara hur många dagar gårdagen kommer märkas av.

En väninna till mig tipsade mig om att faktiskt skaffa en rullstol som jag kan ha med på sådana här resor så jag i alla fall kan sätta mig när jag kraschar och att vi ändå kan göra sådana här saker tillsammans. Det lutar faktiskt åt att jag kommer få göra något sådant för hur jävla kul är det att inte KUNNA göra sådana här saker tillsammans.

Jag sitter lixom här hemma ensam när maken jobbar och träffar honom när han är hemma men ingen annan typ.

Internet är min enda sociala grund att stå på vilket är otroligt tråkigt.

Att man sen får veta av vissa personer att jag ”bara är lat och alla vet om det” gör ju inte saken så mycket bättre.

Jag har under hela mitt liv fått veta av min mor att jag ljuger om allt och aldrig blivit betrodd, trots att jag faktiskt är en sådan person som aldrig vill ljuga och försöker att ALDRIG göra det. Jag tröttnade sååå otroligt på att aldrig bli betrodd när jag sa sanningen att jag vände totalt och började ljuga så mycket jag kunde för henne. Då fick hon ju lixom rätt och då behövde jag inte må så dåligt som när jag faktiskt sa sanningen och ändå inte blev betrodd.

Att jag fortfarande inte blir betrodd av folk sårar något så fruktansvärt. Särskilt när det är ”Vänner” som jag aldrig någonsin har ljugit för eller något liknande är det värsta.

Min depression som jag medicinerar visar sig alltid vid sådana tillfällen och det är inga trevliga stunder.  Det är sådana stunder som jag tror är mina sista. Vi lyckas på något sätt ta oss igenom det trots detta.

Jaghar bestämt mig för att blockera alla på facebook som tar energi från mig/oss och som inte lyfter upp oss istället. Så fort det är nåt så kommer jag ta bort dem. O vill de någon gång komma tillbaka till mig få de kontakta mig på annat sätt. Men eftersom jag är på FB varje dag så vill jag inte ha energitjuvar där.

Sooo there it is
Gone with them all!

Jag måste läka och satsa på OSS. det är VI två som gäller och inga andra.

Vi vill alltid hjälpa våra vänner och släktingar mm men nu kan vi inte göra så längre. Jag mår bara sämre och sämre av det i o m att vi inte fåt tacksamhet tillbaka utan bara misstro och sånt.

Så nu är det bestämt.
Så får det vara!

Vänner som ger tillbaka lika mycket respekt och energi som vi ger dem är det vi vill omge oss med. <3 er älskar vi och respekterar till 100% <3

Nu ska jag försöka mig på och ta lite kaffe och ett äpple i alla fall.

Jepp vi har introducerat frukt i vår LCHFkost. Jag har saknat frukt något gräsligt och nu vill jag prova om det funkar för mig.
Så vi köpte hen äpple, klementiner och druvor.

Så vi får se om jag börjar gå upp i vikt igen.

Jag vet ju att jag inte klarar av kolhydrater utan att gå upp i vikt så vi får se. Hoppas jag klarar fruktsockret i frukterna. Jag äääälskar ju lixom frukt. Sääärskilt citrusfrukter.

Vi får se hur det går.

God?morrn…

Idag är det dags igen då.

kl 9 ska vi vara på gyn och påbörja en ny fertilitetsgrej.

Det är lite förberedelser inför det stora så att säga.

Jag skulle kontakta dem igen när jag gått ner under 100 kilo så vi kan göra allt som krävs för att kunna göra IVF så fort jag kommer ner tillräckligt långt ner i vikt så de gådkänner mig som mamma *suck*

Har inte sovit många minuter inatt så det va inte lätt att ta mig upp inte. Fy fan.
Det är ju för fan inte ens morgon ännu.

Gäääsp

O maken som börjar jobba ikväll igen måste hem så fort som möjligt så han kan sova några timmar till innan han börjar :-/

Nåja. Ha en bra dag Jag uppdaterar senare igen…

Uppdatering av läget bara….

Sen i fredags har jag haft grymma bekymmer med att mitt ena öga fokuserar fel och fokuserar bort.

Jag får sitta och parera med huvudet utefter vad vänsterögat fokuserar för högerögat fokuserar där jag vill och då måste jag gå efter vad mitt vänsteröga vill *suck*

FY FAAAAAN vad jobbigt det är. Det är HELA JÄVLA TIDEN vänsterögat håller på och fokuserar bort.

Ingen läkare tar det på allvar, det syns ju inte så då är det ju inget. GAAHHHHH

Detta gör att jag dels får huvudvärk, självklart, men jag får även ont i nacken och skuldrorna eftersom jag måste sitta och parera med huvudet och spänna mig för att jag ska kunna se.

Vad fan ska man göra när ingen tror på det man säger?

Hela mitt liv går ut på att försöka förklara och försvara mig och det tröttar ut mig ännu mera både fysiskt och psykiskt.

Många tror jag är lat som sitter här vid datorn hela dagarna men jag kallar det för smärtfobi.

Jag har levt hela mitt lliv med smärta och sömnproblem.

Så långt tillbaka jag kan minnas.

Min huvudvärk var bara påhittad enligt alla runt mig och mina sömnproblem som gjorde att jag inte orkade till skolan va ju bara lathet och skoltrötthet enligt dem.

Men det va faktiskt inte så.

Jag hade migrän, samma som jag ofta har nu, och den höll även då i flera veckor. Men de var ju bara påhitt…..

Jag kunde redan då inte somna på nätterna så jag var sååååå trött när jag skulle till skolan osv. Men de va ju bara påhitt….

Hur kan man LÅTSAS sådana saker genom hela livet?? Det skulle inte jag klara av i alla fall..

 

Jag kommer ihåg en gång när jag va 4-5 år då jag inte sovit ordentligt på flera nätter och fick en sömntablett av morsan. Så redan i 4-5års ålder va problemen ett faktum.

 

När jag va 13 började jag få ont i ryggen och i högstadiet började jag styrketräna och fick av min personliga tränare på atletklubben i vetlanda ett program just för att träna rygg och ben då jag även hade ont i benen då.

Jag sprang även en runda 1-3 gånger i veckan och gick huuuur mycket som helst när jag va i Virserum på helgerna. Jag gick flera mil om dagen då.

Inget hjälpte och ingen trodde på att jag verkligen hade ont.

 

Jag har nu efter att jag fick diagnosen fibromyalgi läst att det ibland är så det börjar. Att man har kronisk värk av något slag och att det kan utlösa fibromyalgin. Det står även uttalat att sömnproblem och huvudvärk ofta är de utlösande faktorerna som är vanligast.

TÄNK om någon redan då hade trorr på det jag sa och låtit mig få smärtmedicin redan då, då kanske jag inte hade haft diagnosen idag?!

Jag retar mig på att det förr va genomgående att man ljög om man inte kunde bevisa något. Det kan som för mig förtöra ett helt liv.

Och att ha svårt att lära in saker genom att läsa, jag har alltid fått skäll från lärare osv för att jag inte klarade läxor och prov och detta till råga på smärtan gjorde att jag SKET I SKOLAN TOTALT och hatade skolan över allt annat!

Jag kan fortfarande inte lära genom att läsa, jag måste lära genom att göra. Vad tror nig jag inte har körkort för ännu???

Jag har pluggat och pluggat och pluggat till körkortet men aldrig lyckats lära mig det som står i böckerna och programmen på datorn. Att köra bil är inget problem det lärde jag mig extremt fort.

 

Läsdyslexi kallar jag det. Jag har inte problem att läsa men att förstå det som står skrivet och KOMMA IHÅG det som står skrivet. Det är det som är problemet.

Gick ut högstadiet med 0,5 i betyg.

Gick ut gymnasiet med godkänt men det fick jag TJATA mig till eftersom jag gick in med sifferbetyg och slutade med bokstavsbetyg. Jag skulel inte ha fått ta stundenten om jag inte tjatade på att jag skulle få betygen omräknade i siffror.

Jag fick t o m gå om ett år på grund av mina betyg.

 

Så ALLA ni föräldrar, lärare och inte minst läkare som läser detta:

LYSSNA TILL ERA BARN, SKOLUNGDOMAR OCH PATIENTER!

Bara för att det inte synd och kanske för dem är svårt att förklara så är det inte ljug!

Det kan påverka hela deras liv om ni inte lyssnar och tar det på allvar!

Mitt liv har tills nu varit förstört på grund av att jag bara va en ”lat bråkstake”

Någonstans finns det ALLTID en orsak!

 

 

Spöket är numera 2siffrig!

Jaaa idag blir det till o fira för idag har jag gått över till två siffror och även gått ner MER än 50 kilo

Fy fan va skönt när man går förbi det där första stora målet man haft.

Nu kommer jag även skicka ett mail till en viss person som kan komma att hjälpa den här lilla familjen med en gigantisk sak 😉

Känns så jävla sköööönt!

 

Jag är numera helt säker på att jag och kolhydrater INTE trivs ihop. Kommer för evigt vara tvungen att äta så lite kolhydrater som möjligt.

Orsaken till att jag vet detta är att under ett par helger detta halvår har jag provat att äta kolhydrater och sen vägt mig efter någon dag och VARJE fuskhelg har jag gått upp MINST 1,8 kilo som jag sen gått ner efter en vecka med LCHF!

Så jag anser att jag är ALLERGISK mot kolhydrater.

 

Då och då kommer jag självklart ha fuskdagar och unna mig både godis o kolhydratsfylld mat men nu VET jag vad som väntar efteråt och då får jag ta det helt enkelt.

LCHF-butiken lade ut en länk där det står exakt det jag tidigare försökt förklara för folk att socker är en drog och ett gift:

http://www.kostradgivarna.se/2012/09/ar-socker-ett-gift/

Detta bör alla läsa. Mycket viktig och intressant information!

LCHF gör bra med nytta!

Började med LCHF den 5e maj 2012 och har nu gått ner 4,6 kilo sedan dess.

Innan jag började med LCHF hade jag stått helt stilla i ca 4 månader så jag är helt säker på att det är kostomläggningen som gjort det!

Jag äter lika mycket som jag gjort innan men tar bort så mycket kolhydrater jag kan och lägger till fett i form av t ex grädde i såsen istället för mjölk, steker i smör osv.

Inget socker, sötar istället med stevrix, sukrin eller liknande.

4,6 kilo på 2 veckor och 5 dagar är väl helt ok eller hur!

Underbart!

Jag är egentligen mycket glad över den jag är, hur jag lever och med vilka jag omgiver mig med.

Jag har en underbar make som gör allt för mig och jag för honom.

Har de bästa vänner man kan få som ställer upp i vått och i torrt.

Har en mysig familj med maken och nu igen tre kissar.

 

Jag kan gå, inte långt och inte fort, men jag KAN i alla fall gå.

Jag kan njuta av våren och sommaren, itne på riktigt de sätten jag skulle önska men jag KAN i alla fall njuta.

Jag har tag över huvudet och väggar som håller vinden ute.

Jag har mat på bordet, dock inte alltid så mycket som man önskar och så nyttigt som man önskar men jag HAR i alla fall mat.

Jag mår ok, bättre än många många andra, men inte riktigt så bra som jag vill. Men jag lever.

Jag har överlevt cancer, jag är stark och klarar många nederlag genom att ställa mig upp rakryggad och andas genom det.

 

JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD

JAG ÄR LYCKLIG

JAG ÄR EN DEL AV FRAMTIDEN

 

 

JAG ÄR JAG OCH JAG SKA LÄRA MIG ÄLSKA MIG SJÄLV!!

Eksjöresan instlld *snyft*

Men men det blir aldrig som man tänkt sig.

Precis när vi gått upp o när jag klätt mig osv så ringer de från kirurgen och säger att läkarn är sjuk så jag blir kallad någon annan dag.

*suck*

O maken som ska jobba natt inatt kan inte somna om igen.

Hoppas han somnar några timmar på soffan senare.

O inte får vi träffa bästisarna inte 🙁

Uppdatering av läget bara..

Ja jag var ju på skiktröntgen av hjärnan förra veckan på grund av att jag har ett öga som inte gör som jag vill. Det lixom fokuserar bort allt som oftast.

Så läkarn ville utesluta tumörer i hjärnan eftersom jag hade cancertumörer i halsen som hade spridit sig.

Men nu har jag bevis på att min hjärna är normal *S*

Nåja skämt åtsido. Det var ändå skönt att det inte visade någon tumör men känns konstigt att inte veta varför mitt öga gör som det gör.

Får bli en utredning av detta.

Min fullkroppsröntgen då?

 Jo i Maj förra året gjorde jag ju en röntgen för att kolla så inga tumörer spridit sig neråt och jag fick aldrig svar på den röntgen så jag tänkte att det nog inget är eftersom de inte hör av sig.

Förra veckan var jag på återkoll för cancern och det är ju 6 år sedan jag opererade bort cancern så jag trodde att nu äntligen kan jag bli friskförklarad…

Då berättar läkaren att de hittat förstorade lymfkörtlar 🙁

Cancern fanns ju i både sköldkörteln och lymfkörtlar på halsen och nu hade de då hittat andra lymfkörtlar som inte var normala 🙁

Visst det kan vara att jag haft någon förkylning eller annan infektion vid röntgen men de vill ABSOLUT INTE chansa.

Så nej ingen friskförklaring detta året 🙁

Jahapp.  Ännu ett år av oro….

OM jag skulle märka av något så ska jag DIREKT åka in med det fick jag tillsägelse om. Jag ska känna efter lite då och då på halsen osv.

Gräsänka…

I morse åkte maken på kurs till älghult eller vad det heter. ner till IKEAs värdshus. Han kommer tillbaka på torsdag igen så det är ju inte så lång tid men känns ensamt.

Skulle åkt till eksjö o hälsat på bästa vännerna under tiden han va borta va det bestämt och så fick jag sån gräslig mensvärk att jag inte vet vad jag ska göra .-(

Hade sett såå fram emot att åka dit.

Tji fick jag. Fan oxå.

Blöder ju som en stucken gris och när jag var på cancerkoll fick jag reda på varför.

Jag ligger extremt högt i levaxindosen och det ger med all säkerhet större blödning.

Pest eller kolera!

Blöda 5 dagar lite och 5 dagar massor eller gå upp i vikt.

Ja vad ska man välja? *suck*

Nåja…. Kanske man någon gång kan få njuta av livet till fullo? Någon gång kommer vår tid. Snart hoppas jag.

Cya