Min barndom och vad den gett för sviter!

Ja nu är det ganska länge sen jag bloggade och inatt låg jag och tänkte på en sak.

Jag låg och tänkte på endel av mina familjerelationer och särskilt med min biologiska mor.

Vi har ALLTID haft problem.

Jag har alltid blivit anklagad av henne att ljuga. Alltid.
Vad jag än sa så utgick hon alltid från att jag ljög.

Detta gjorde efter alla år att i högstadiet började jag ljuga. Jag vet att jag tänkte att det är skit samma om jag ljuger eller talar sanning för hon tror ju alltid att jag ljuger ändå. Så varför inte göra det då lixom?

Jag sörjde. Sörjde att min egen mor aldrig trodde på vad jag sa.

Jag kommer ihåg att hon aldrig tog mina klagomål över huvudvärken och ryggvärken på allvar.

Från att jag va ca 4 år kommer jag ihåg att jag ofta hade huvudvärk och klagade på det men hon viftade ALLTID bort det och sa att det går över.

Visst gör det det efter ett tag men det är jobbigt att ha huvudvärk. Särskilt när man är barn och ska hoppa och stojja och tjoa hela tiden typ.

Jag satt hellre och klippte och klistrade kommer jag ihåg. Inne på mitt rum med min huvudvär och ibland även ryggvärken.

Anledningen till att jag låg och tänkte tillbaka på detta inatt var att jag har läst mig till att fibromyalgi ibland kan utlösas av att man har ont under en längre tid. Kroppen lär sig på något sätt att förstärka smärtsignalerna.

JAG tror personligen att kroppen försöker SKRIIIKA till mig att du har ont under så lång tid och att kroppen då utvecklar starkare smärtsignaler.

Jag tror att om jag hade haft NÅGON som hade tagit det jag sa när jag var liten på allvar så skulle nog inte fibromyalgin utvecklats.

Min övervighet t ex är jag född med. Dels är jag fött med dubbelsidig höftledsluxation (höftkulorna ur led) och fick ligga i gipsvagga ett bra tag och dels har jag varit onaturligt vig hela livet.

Nästintill varje led i kroppen kan jag böja åt fel håll och mer än normalt.

För någon vecka sen fick jag tack vare ett par vänner upp ögonen på EDS, Ehlers-Danlos syndrom.
Länk till EDS riksförbund
Länk till socialstyrelsens sida om EDS

Jag har ju även klagat när jag var liten över att jag hade ont i lederna. Kommer ihåg att jag gick på gympa men fick så ont jämt när jag hade varit på gympan men det va ingen som tog på allvar det heller.

Eftersom jag aldrig blev tagen på allvar av min mor sörjde jag. Jag tog till alkoholen när jag va 13 år och började dricka mer och mer.

När jag va 15-17 år drack jag alkohol näst intill varje dag.
Drack även i skolan om jag fick tag i något.

Jag ville aldrig vara hemma, det gjorde mig bara deprimerad och arg. Extremt arg!

Jag ville inte se min mor. Så fort vi träffades så va det något hon sa eller gjorde som gjorde att jag exploderade.
Allt hon kunde göra va att trycka på mina knappar och hon visste så väl hur hon skulle göra.

Jag avskydde henne och jag har alltid trott och tror fortfarande att hon avskyr mig. Allt hon ville var ju att göra mig arg och ledsen.

Bara en sådan sak som att få vara i fred på sitt rum 5 minuter om jag blev arg…. Nä det gick inte, hon skulle promt springa efter mig och fortsätta skrika och gorma.

Och ofta så beklagade hon sig över att jag va så överviktig.
Kommer ihåg ordagrant vad hon sa en gång när vi bråkade: ”Och så måste du ju gå ner i vikt för sådär kan man ju inte se ut”

Jag kommer inte ihåg vad vi bråkade om utan jag kommer enbart ihåg den meningen hon skrek till mig.

Ja hon sa aldrig saker, hon skrek.

Nu för tiden kallar jag henne inte mamma eller något sådant, jag säger hennes namn om jag pratar om henne. Här skriver jag mor för att det ska bli lite lättare att förstå för folk som inte känner till så mycket.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag tycker av EGEN erfarenhet att man som förälder MÅSTE lyssna till sina barn. Man MÅSTE ta det de säger på allvar hellre en gång för mycket än för lite!

Det är superviktigt!

Hade jag blivit tagen på allvar tror jag på fullt allvar att jag hade mått 100 gånger bättre och inte haft en 10del så ont som jag har nu.

Jag har levt i sviterna efter min barndom i 18 år nu. Min man har fått ta tag i mycket skit och rätat upp många frågetecken.
Han har fått ta skiten.
Och han har varit modig nog att göra det utan att se sig över axeln. <3
Han fick mig att sluta dricka alkoholen. Numera kan jag dricka med måtta för att njuta av smaken. Jag är lite finsmakare nu för tiden istället.

Han fick knivar kastade efter sig.
Han fick låna bilar och hämta mig för att jag utan körkort hade tagit bilen och dragit iväg för att köra ut på isen eller vad som helst för att göra slut på psykiska smärtan.

Innan jag träffade min man hade jag försökt ta livet av mig oräknerliga gånger men aldrig lixom vågat eller så har jag blivit påkommen i sista sekund.
Efter att vi träffats har jag försökt ett par gånger till.

Han har gått igenom mycket mer än de flesta andra människor när det gäller jobbiga tider i förhållandet.

Dock har han hållit fast mig.
Jag har fallit utför stupet ett par gånger och inte orkat fortsätta men hans styrka har varit så pass oändlig att han har gett mig styrka.

Han har varit mitt allt, och är fortfarande mitt allt.

Han har räddat mitt liv.

Första gången vi träffades hade jag tänkt gå hem från puben och göra slut på det hela, men samma natt träffade jag Totte <3

Så han räddade mitt liv från första sekund han såg på mig.

 

Detta inlägget blev nog lite rörigt men jag fick ner mina tankar och känslor från natten på ord i alla fall och det är huvudsaken.

Så till alla ni som är föräldrar:

TA DET ERA BARN SÄGER PÅ ALLVAR!!!!

Annars kan de få lida resten av sina liv!

 

Riktigt kass dag idag

 

Jag och Hanna hade en pysseldejt igår (lördag) och jag vet ju med mig att jag får ont efter varje grej jag gör så det var ju inget förvånande att jag skulle må dåligt idag.

En pysseldejt är ju rena semestern för mig och det är ju så otroligt skoj att träffa folk och snacka och bara ha skoj rakt av så det väger ju upp dagarna efteråt 😉

Men idag är det extremt.

Jag kan inte ens vrida på huvudet för min nacke och rygg är helsnea. Mitt på ryggraden har jag något som ligger så extremt fel att det känns väldigt väl när man drar med fingrarna längs med ryggraden.
Nacken vet jag inte riktigt vad det är med men jag har ju haft migrn i 8 dagar så jag kan tänka mig att jag har spännt nacken osv på grund av migränen. Nu har ju migränen ÄNTLIGEN släppt tack o lov!

Men min önskan nu är att min överklagan till försäkringskassan går igenom så att jag kan ta mig råd att beställa en tid hos naprapat David i Eksjö och få min rygg och nacke genomgången för en gångs skull.

Jag skulle verkligen BEHÖVA en sådan behandling. En riktig besiktning typ.

Det va flera år sedan jag fick massage eller liknande.

Gick hon en massös en gång i månaden tidigare och det gjorde att jag orkade igenom det hela.

Jag blir ju itne smärtfri men det är en otrolig skillnad på före och efter!

Men sånt där behöver man ju inte slänga ut pengar på eller hur ?! Verkar som att försäkringskassan tycker så.

Nu har jag gått snart ett år utan pengar. Hur mänskling känner man sig? Inte alls!

Och att kroppen inte funkar alls gör ju inte att man känner sig mer mänskling eller funktionabel.

Jag känner att jag inte är så väldans långt ifrån att ge upp. Vinet på kvällarna gör att jag kan somna lite fortare, vinet gör att migränen och/eller huvudvärken lindras. Vinet har blivit ett substitut för diclofenack som jag alltid åt tidigare. 2-4 dagsdoser om dagen med diclo och ca 10st alvedon FORTE tillsammans med dessa diclofenac va det som fick mig att orka med.

Jag var tvungen att gå igenom en avgiftning när jag inte fick äta diclo längre. den avgiftningen var det värsta jag någonsin varit med om. Min kropp funkade inte under mer än en månads tid. Maken fick lyfta mig från sittande till stående, han fick leda mig till och från toaletten och in i duschen, upp för trappan till sovrummet osv. Jag klarade ingetting och vet att om jag någon gång skull äta diclofenak igen s skulle jag genast vara tillbaka igen.

Men nu är det så långt gånget att jag gladerligen skulle offra det hela bara för att få en dags smärtfritt liv.

Jag förstår inte hur jag orkar mer. Maken och våra djur och bästa vännerna är de som får mig att jobba mig vidare en dag i taget.

Kärleken från dem kan man inte nonchalera.

Jag drömmer om framtiden men framtiden känns ouppnåelig för mig. Kroppen sätter stopp för allt och det mesta.

Mina drömmar grusas och jag ser inget hopp. Ser ingen fortsättning.

Det är minut för minut som gäller. Orkar jag en minut till?

Hoppet om att det ska gå över, hoppet om att jag ska bli frisk, det lever vidare minut för minut.

Det är bara maken och bästa vännerna som tror på en framtid. Det känns så.

Jag förstår till 100 % att det är så många människor som är i min situation som inte orkar med livet längre och avslutar det. Jag har varit på den där kanten och balanserat länge och många gånger.

Nu är huvudvärken borta för nu har jag druckit tv å glas vin så nu ska jag passa på att lägga mig så jag hinner somna innan migränen kommer tillbaka.

Jag VET att jag kommer vakna med migrän om ett par timmar så jag vill bara sitta här och dricka vin hela natten så jag slipper vakna och känna den där migränen. Och nej det är inte på grund av vint jag får migrän, får det även om jag inte dricker vinet på kvällen bara så ni vet 😉 Jag dricker inte vin varje kväll även om jag skulle vilja det…

Najt yall!

Uppdatering av läget bara….

Sen i fredags har jag haft grymma bekymmer med att mitt ena öga fokuserar fel och fokuserar bort.

Jag får sitta och parera med huvudet utefter vad vänsterögat fokuserar för högerögat fokuserar där jag vill och då måste jag gå efter vad mitt vänsteröga vill *suck*

FY FAAAAAN vad jobbigt det är. Det är HELA JÄVLA TIDEN vänsterögat håller på och fokuserar bort.

Ingen läkare tar det på allvar, det syns ju inte så då är det ju inget. GAAHHHHH

Detta gör att jag dels får huvudvärk, självklart, men jag får även ont i nacken och skuldrorna eftersom jag måste sitta och parera med huvudet och spänna mig för att jag ska kunna se.

Vad fan ska man göra när ingen tror på det man säger?

Hela mitt liv går ut på att försöka förklara och försvara mig och det tröttar ut mig ännu mera både fysiskt och psykiskt.

Många tror jag är lat som sitter här vid datorn hela dagarna men jag kallar det för smärtfobi.

Jag har levt hela mitt lliv med smärta och sömnproblem.

Så långt tillbaka jag kan minnas.

Min huvudvärk var bara påhittad enligt alla runt mig och mina sömnproblem som gjorde att jag inte orkade till skolan va ju bara lathet och skoltrötthet enligt dem.

Men det va faktiskt inte så.

Jag hade migrän, samma som jag ofta har nu, och den höll även då i flera veckor. Men de var ju bara påhitt…..

Jag kunde redan då inte somna på nätterna så jag var sååååå trött när jag skulle till skolan osv. Men de va ju bara påhitt….

Hur kan man LÅTSAS sådana saker genom hela livet?? Det skulle inte jag klara av i alla fall..

 

Jag kommer ihåg en gång när jag va 4-5 år då jag inte sovit ordentligt på flera nätter och fick en sömntablett av morsan. Så redan i 4-5års ålder va problemen ett faktum.

 

När jag va 13 började jag få ont i ryggen och i högstadiet började jag styrketräna och fick av min personliga tränare på atletklubben i vetlanda ett program just för att träna rygg och ben då jag även hade ont i benen då.

Jag sprang även en runda 1-3 gånger i veckan och gick huuuur mycket som helst när jag va i Virserum på helgerna. Jag gick flera mil om dagen då.

Inget hjälpte och ingen trodde på att jag verkligen hade ont.

 

Jag har nu efter att jag fick diagnosen fibromyalgi läst att det ibland är så det börjar. Att man har kronisk värk av något slag och att det kan utlösa fibromyalgin. Det står även uttalat att sömnproblem och huvudvärk ofta är de utlösande faktorerna som är vanligast.

TÄNK om någon redan då hade trorr på det jag sa och låtit mig få smärtmedicin redan då, då kanske jag inte hade haft diagnosen idag?!

Jag retar mig på att det förr va genomgående att man ljög om man inte kunde bevisa något. Det kan som för mig förtöra ett helt liv.

Och att ha svårt att lära in saker genom att läsa, jag har alltid fått skäll från lärare osv för att jag inte klarade läxor och prov och detta till råga på smärtan gjorde att jag SKET I SKOLAN TOTALT och hatade skolan över allt annat!

Jag kan fortfarande inte lära genom att läsa, jag måste lära genom att göra. Vad tror nig jag inte har körkort för ännu???

Jag har pluggat och pluggat och pluggat till körkortet men aldrig lyckats lära mig det som står i böckerna och programmen på datorn. Att köra bil är inget problem det lärde jag mig extremt fort.

 

Läsdyslexi kallar jag det. Jag har inte problem att läsa men att förstå det som står skrivet och KOMMA IHÅG det som står skrivet. Det är det som är problemet.

Gick ut högstadiet med 0,5 i betyg.

Gick ut gymnasiet med godkänt men det fick jag TJATA mig till eftersom jag gick in med sifferbetyg och slutade med bokstavsbetyg. Jag skulel inte ha fått ta stundenten om jag inte tjatade på att jag skulle få betygen omräknade i siffror.

Jag fick t o m gå om ett år på grund av mina betyg.

 

Så ALLA ni föräldrar, lärare och inte minst läkare som läser detta:

LYSSNA TILL ERA BARN, SKOLUNGDOMAR OCH PATIENTER!

Bara för att det inte synd och kanske för dem är svårt att förklara så är det inte ljug!

Det kan påverka hela deras liv om ni inte lyssnar och tar det på allvar!

Mitt liv har tills nu varit förstört på grund av att jag bara va en ”lat bråkstake”

Någonstans finns det ALLTID en orsak!

 

 

URUSEL dag…

Jag har haft en mycket lång tid med huvudvärk och migrän. Över 6 veckor nu. Har tappat räkningen på veckor nu men det är mer än 6 veckor i alla fall.

Det är riktigt jobbigt.

Tyvärr på gott och ont så har jag kommit på att ett glas rödvin tar bort min huvudvärk för någon timma. Hur lätt är det inte då att ta ett glas till sen? Väldans lätt kan jag säga men vad fan ska jag göra?

Jag får ju inte äta värktabletter som hjälper. Panodil forte  hjälper ju inte så jättemycket…

Nåja. Idag dådå…

Dagen börjar ju med en natt. En natt av snurr, svettningar, frossa, myrkryp i benen, spark osv osv. Kunde verkligen inte sova.

Ja det jag räknade upp är en vanlig natt för mig. 6 nätter i veckan ser ut sådär ungefär.

Kollade klockan vid 5 i morse sista gången innan jag somnade.

Vid 7tiden vaknade jag och va jättekissenödig förståss. Kan jag gå och lägga mig igen då? Näääää självklart inte.

Så det va bara att sätta igång TV och sätta sig här vid datorn, ta en kaffe och försöka piggna till.

Ont i huvudet behöver jag väl inte berätta att jag har längre antar jag.

Nåja igen…

Dagen har gått åt till att äta, sova 5 minuter, surfa, pissa, surfa, pissa, fylla på kaffe, ta smärtmeducin, äta, sova sova sova hela 10 minuter, titta lite på stargate, sova 5 minuter, fylla på kaffe, pissa, ta meducin, titta på stargate igen, pissa, äta, sova osv osv…… ja ni fattar nog va…

Så har min dag sett ut.

Jag har faktiskt lyckats virka en liten bit på sjalen jag håller på med till en vän.

ja vad fan ska man göra.

Fick kallelse till arbetsförmedlingen den 7e oktober kl 13.30.
Maken jobbar natt då och brukar sova till 14 men han sa att det är ok att gå upp lite tidigare så han kör mig in.
Så nu får vi se vad som händer.
Tjejjen jag har där verkar kanonbra faktiskt. Jag har ju bara tråkiga erfarenheter av arbetsförmedlingen så detta var ett lyft verkligen.

Hoppas det fortsätter åt samma håll.

Jag ska ju ha kurs den 28e så det är ett litet test för mig.
Hur mycket klarar min kropp och mitt huvud?
Kommer jag orka med de timmarna som kursen är?
Hur kommer min baksmälla bli?

Ja jag undrar inte OM jag kommer få baksmälla för det VET jag att jag kommer att få utan jag undrar hur illa det kommer att bli.

Jag hoppas jag ska klara det bra för detta är något som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att hålla på med. Att utbilda folk inom hantverk. Har ju gjort det med unga under många år. Vänners barn osv och jag tycker det är skitkul verkligen. Jag verkar kunna förklara på ett sätt som barn förstår bra.
Så nu tänkte jag ta ett steg längre och hålla kurs för både barn och vuxna. Här är länken till  Gullpyssel

Jag hoppas sååååå att jag klarar det. Håll tummarna!

Och håll tummarna för att jag sover lite mer inatt.

Vikten går neråt men nu har det gått riktigt sakta ett tag. men neråt går det!

Kram på er