Ojoj nu har det hänt grejjer!

Både positiva och mycket negativa.

Jag börjar med de positiva.

Jag har ju tidigare skrivit om en sjukdom som kallas EDS här och att jag trott att det är det jag har.
Japp. I måndags fick jag diagnosen.
Jag är till och med EXTREMT hypermobil, även i de leder som jag absolut INTE trodde jag va hypermobil.
Mjao…. så e det.
Nu ska jag skaffa massa hjälpmedel och annat för att underlätta min vardag.
Jag har en låååång dyyyr lista som jag måste spara ihop till.
Det är massagebollar med speciellt hårda piggar och en sort med mjuka piggar, handleds och fingerledsstöd, kilkudde till när jag sitter upp i fåtölj eller bilen och även ett speciellt ryggstöd med ställbart svankstöd, vristartroser och mycket annat.
Ujujuj….
som sagt listan är lång och summan ännu värre.

Men att ha diagnos känns skönt faktiskt. Och denna gången är det ett specialistteam som gett mig den, inte en läkare som måste ge mig svar innan tiden på hans 7 minuter per patient går ut! Det va ju fibromyalgi enligt läkaren som gav mig förra diagnosen.
Nu kan jag i alla fall ta tag i att söka sjukersättning igen. Ska bara ORKA ta tag i det ordentligt.

Nu till det negativa.
När jag hade varit hos smärtteamet osv under 4 dagar så bodde jag hos svärmor medan maken va hemma eftersom han skulle jobba. Svärmor bor ju 200 meter från sjukan i Västervik så det passade ju perfekt.
Men när jag kom hem efter dessa 4 dagar o satte mig i soffan för att varva ner lite granna kom min älskade nakenfis upp i mitt knä som vanligt.
jag klappade på honom och killade honom som vanligt när maken undrade vad hundan han hade under hakan.

jag lyfter upp hans huvud och mitt hjärta sjönk ner i magen.
Det jag får se gav mig genast ett endaste senario i huvudet!
Avlivning! Det är hjärtsvikt!
Det va det första jag sa till maken när jag fick syn på det.
Jag tittar vidare på lilla älskade nakenfisen Sexy och ser att hela bröstkorgen fyllts med vätska, liksom på hakan.
Huden hängde långt ner fylld med vätska.
På bröstet hängde huden så tungt ner att han nästan inte kunde gå.
Jag känner att han är väldigt uttorkad och att det såg ut som typ ALL vätska och kroppsfett har samlats på bröstkorgen och hakan.
Under tiden jag undersökte honom o gosade med honom ringde maken veterinären.
Vi åkte in direkt.
Sexy låg inlindad i vår skinn och pälsfilt och spann hela vägen in till stan.
han brukar skrika så mycket han kan när han åker bil men denna gången bara spann han.
När vi kom in till veterinären så sa jag direkt vad jag misstänkte och när han hade undersökt honom så kom han med samma svar.
Akut hjärtsvikt.
Jag frågade om det kunde vara HCM men han trodde inte det va det alls för det lät inte så på hjärtat.
Han insåg att jag visste vad det betydde och att det bara fanns en sak för mig att göra.
Han sa att vi KAN gå vidare med det och behandla honom på djursjukhus men jag kände att det inte hade varit schysst mot Sexy att göra det. Han mådde uppenbart dåligt och jag vill inte låta honom lida.

Han fick en lugnande spruta och så gick vet till en annan patient så länge så jag hade en lång tid på mig att kela och prata med Sexy.
Han spann och kelade med mig och så fick han ett litet illamående en liten liten stund men det lugnade sig.
Så fortsatte han spinna och jag pussade och pratade och klappade på honom hela tiden ända tills han somnade.
Jag fortsatte o klappa och prata med honom ändå.

Sen kom veterinären in och gav honom den sista sprutan.
Han låg fortfarande i filten och vet bara lyfte lite på den så jag skulle slippa se sprutan.

Det gick sååå fint till och denna veterinär va så otroligt förstående och fin.
Det va samma goa vet som jag hade när råttan lukas va dålig.

En helt underbar kille som tar oss ledsna oroliga mattar och hussar på fullaste allvar och med enorm empati!

Jag sörjer fortfarande väldigt mycket med Roffe har ju också förlorat sin bästa vän.
Så Roffe sörjer även han. Så nu måste vi snarast hitta en ny vän till honom.
allra helst hade jag velat rädda en hemlös kissen men jag är ju faktiskt allergisk också så jag måste hitta någon naken, seminaken eller rexad kisse och det är inte det lättaste.

Jag har mailat runt till folk som har annonser ute på både sphynx och devon rex och även uppfödare som jag känner till.

Så ja….. Det har hänt en hel del på sistone.

En dag i sänder…..

 

Japp jag får ta livet dag för dag, timme för timme, minut för minut.

Det är så jag överlever och orkar.

Idag har jag så ont i ryggen, skuldra och axel så att jag är fysiskt illamående.

Samtidigt så har jag en matthetskänsla i hela torson 🙁 Det känns hela tiden som att min rygg inte ORKAR hålla min kropp rak. Svårt att förklara för folk som inte har samma känsla.

Känns superkonstigt.

Nåja jag MÅSTE verkligen tänka positivt och att det blir bättre i morgon eller om en timma osv för annars skulle jag inte orka med detta.

O folk retas och irriterar sig på mig för att jag försöker tänka positivt i ALLT men jag måste verkligen göra det annars hade jag sedan länge legat i graven. Hade inte orkat med en dag till i negativt tänk.

 

nåja.

Lite om annat då…

Tyvärr så blev Trollan (Musflickan som va en träktig pojke från början och födde 3 bäbisar) mat åt en av våra katter.

 

RIP Trollan

 

Japp. När vi kom hem i fredags från virserum när vi va hos papsen och Molle så satt det en katt i karet och Sex sprang runt och morrade med Trollan död i munnen 🙁

Två av bäbisarna som föddes klarade sig ju inte genom första natten så det va u bara en bäbis kvar.

Den bäbisen gav jag till Vitsippan och Liljan som genast tog den till sitt bo och började mamma den. Jag tror dock inte att Vitsippan har tillräckligt med mjölk kvar sedan hennes kull (som snart är 6 veckor) så bäbisen va jättesmal sist jag såg den.

tror inte att den lever fortfarande för igår när jag skulle leta upp den så hittade jag den inte nånstans i hela karet. Så antingen är den uppäten, nergrävd eller så har de ett bo nånstans som jag inte hittat.

jag låter naturen ha sin gång så får vi se om det kryper fram nån liten fuzzybäbis om några veckor nånstansifrån 😉

Jag själv är orsaken till att Trollan blev uppäten, jag hade glömt lägga på locket.

Men nu är det byggt ett helt nytt lock som kan ligga på hela tiden med nät och gånggärn så att man bara lyfter upp främre delen och delen som ljusrampen ligger på kan ligga kvar. Mycket bättre. Ska bara sätta dit gånggärn så att man inte behöver lyfta av den främre delen. O då glömmer jag inte att lägga ner locket. Mycket bättre. O katterna kan inte öppna det.

Skönt att slippa oroa sig för att nåt liknande ska hända.

 

Jag har även börjat planera en ny kull. Jag kan tyvärr inte berätta vem mamman ska vara men pappan ska absolut vara Luzifer!

Den underbart vackra Siamespojken med så otroligt vacker satinpäls och vit Fox-mage.

Kolla in dessa underbara klipp på denna kelsjuka pojk.

Luzifer och Månsan myser

Som Katt å mus

 

Önskar smärtan var synlig

Om smärtan skulle sitta på utsidan skulle jag vara svart av hat.

Om smärtan skulle ses av andra skulle de ha medlidande.

Om smärtan skulle vara varenda dag skulle ingen någonsin träffa mig.

Om smärtan skulle ha uppehåll skulle bara bästa vännerna hinna träffa mig.

Det är just det.

De ytterst få dagarna jag inte har smärtan i kroppen så umgås vi med bästa vännerna eller så försöker jag få något gjort som jag inte kan annars.

De dagar smärtan är där är det ingen som träffar mig. Då sitter jag här i fåtöljen och försööker få dagen att gå så fort som möjligt.
Gråter ofta i min ensamhet för att jag känner mig så hopplös och oanvändbar.

9 dagar av 10 tänker jag på hur livet skulle vara för alla andra runtomkring mig utan mig. Det skulle garanterat vara mycket lättare för alla.

Jag har säkerligen 100 olika sätt som man kan ta livet av sig utan att jag får mer ont sista tiden i livet.

Att sedan folk vägrar förstå att man faktiskt lever med ständig smärta gör inte saken lättare att leva med. Att de tror att man aldrig gör ett handtag, att man bara är lat och sitter på min feta röv.

Att det var CANCER som gjorde att jag fick 60-70 kilos övervikt är skit samma.

Att jag levt med värk, migrän och sömnlöshet så långt tillbaka som jag kommer ihåg det har inget med det hela att göra.

Jag kommer ihåg att jag hade väldigt mycket huvudvärk redan i 4-5 års ålder. Min rygg och ledvärk började i mellanstadiet och i samma veta ökade huvudvärken markant.

Jag har aldrig blivit betrodd.

Min så kallade mamma har i hela mitt liv utgått ifrån att jag ljuger och gör det fortfarande.

Jag har alltid fått höra att jag inbillar mig när jag har ont. ALLTID!

Nu ca 30 år senare är det precis likadant och jag orkar itne med detta mer.

Livet är bara ett stort svart jävla hål och respektlösa personer runtomkring i detta jävla pissiga svarta hål gör allt bara värre. Jävla sadister!

……………………………………………………………………………………… over and out