Min barndom och vad den gett för sviter!

Ja nu är det ganska länge sen jag bloggade och inatt låg jag och tänkte på en sak.

Jag låg och tänkte på endel av mina familjerelationer och särskilt med min biologiska mor.

Vi har ALLTID haft problem.

Jag har alltid blivit anklagad av henne att ljuga. Alltid.
Vad jag än sa så utgick hon alltid från att jag ljög.

Detta gjorde efter alla år att i högstadiet började jag ljuga. Jag vet att jag tänkte att det är skit samma om jag ljuger eller talar sanning för hon tror ju alltid att jag ljuger ändå. Så varför inte göra det då lixom?

Jag sörjde. Sörjde att min egen mor aldrig trodde på vad jag sa.

Jag kommer ihåg att hon aldrig tog mina klagomål över huvudvärken och ryggvärken på allvar.

Från att jag va ca 4 år kommer jag ihåg att jag ofta hade huvudvärk och klagade på det men hon viftade ALLTID bort det och sa att det går över.

Visst gör det det efter ett tag men det är jobbigt att ha huvudvärk. Särskilt när man är barn och ska hoppa och stojja och tjoa hela tiden typ.

Jag satt hellre och klippte och klistrade kommer jag ihåg. Inne på mitt rum med min huvudvär och ibland även ryggvärken.

Anledningen till att jag låg och tänkte tillbaka på detta inatt var att jag har läst mig till att fibromyalgi ibland kan utlösas av att man har ont under en längre tid. Kroppen lär sig på något sätt att förstärka smärtsignalerna.

JAG tror personligen att kroppen försöker SKRIIIKA till mig att du har ont under så lång tid och att kroppen då utvecklar starkare smärtsignaler.

Jag tror att om jag hade haft NÅGON som hade tagit det jag sa när jag var liten på allvar så skulle nog inte fibromyalgin utvecklats.

Min övervighet t ex är jag född med. Dels är jag fött med dubbelsidig höftledsluxation (höftkulorna ur led) och fick ligga i gipsvagga ett bra tag och dels har jag varit onaturligt vig hela livet.

Nästintill varje led i kroppen kan jag böja åt fel håll och mer än normalt.

För någon vecka sen fick jag tack vare ett par vänner upp ögonen på EDS, Ehlers-Danlos syndrom.
Länk till EDS riksförbund
Länk till socialstyrelsens sida om EDS

Jag har ju även klagat när jag var liten över att jag hade ont i lederna. Kommer ihåg att jag gick på gympa men fick så ont jämt när jag hade varit på gympan men det va ingen som tog på allvar det heller.

Eftersom jag aldrig blev tagen på allvar av min mor sörjde jag. Jag tog till alkoholen när jag va 13 år och började dricka mer och mer.

När jag va 15-17 år drack jag alkohol näst intill varje dag.
Drack även i skolan om jag fick tag i något.

Jag ville aldrig vara hemma, det gjorde mig bara deprimerad och arg. Extremt arg!

Jag ville inte se min mor. Så fort vi träffades så va det något hon sa eller gjorde som gjorde att jag exploderade.
Allt hon kunde göra va att trycka på mina knappar och hon visste så väl hur hon skulle göra.

Jag avskydde henne och jag har alltid trott och tror fortfarande att hon avskyr mig. Allt hon ville var ju att göra mig arg och ledsen.

Bara en sådan sak som att få vara i fred på sitt rum 5 minuter om jag blev arg…. Nä det gick inte, hon skulle promt springa efter mig och fortsätta skrika och gorma.

Och ofta så beklagade hon sig över att jag va så överviktig.
Kommer ihåg ordagrant vad hon sa en gång när vi bråkade: ”Och så måste du ju gå ner i vikt för sådär kan man ju inte se ut”

Jag kommer inte ihåg vad vi bråkade om utan jag kommer enbart ihåg den meningen hon skrek till mig.

Ja hon sa aldrig saker, hon skrek.

Nu för tiden kallar jag henne inte mamma eller något sådant, jag säger hennes namn om jag pratar om henne. Här skriver jag mor för att det ska bli lite lättare att förstå för folk som inte känner till så mycket.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag tycker av EGEN erfarenhet att man som förälder MÅSTE lyssna till sina barn. Man MÅSTE ta det de säger på allvar hellre en gång för mycket än för lite!

Det är superviktigt!

Hade jag blivit tagen på allvar tror jag på fullt allvar att jag hade mått 100 gånger bättre och inte haft en 10del så ont som jag har nu.

Jag har levt i sviterna efter min barndom i 18 år nu. Min man har fått ta tag i mycket skit och rätat upp många frågetecken.
Han har fått ta skiten.
Och han har varit modig nog att göra det utan att se sig över axeln. <3
Han fick mig att sluta dricka alkoholen. Numera kan jag dricka med måtta för att njuta av smaken. Jag är lite finsmakare nu för tiden istället.

Han fick knivar kastade efter sig.
Han fick låna bilar och hämta mig för att jag utan körkort hade tagit bilen och dragit iväg för att köra ut på isen eller vad som helst för att göra slut på psykiska smärtan.

Innan jag träffade min man hade jag försökt ta livet av mig oräknerliga gånger men aldrig lixom vågat eller så har jag blivit påkommen i sista sekund.
Efter att vi träffats har jag försökt ett par gånger till.

Han har gått igenom mycket mer än de flesta andra människor när det gäller jobbiga tider i förhållandet.

Dock har han hållit fast mig.
Jag har fallit utför stupet ett par gånger och inte orkat fortsätta men hans styrka har varit så pass oändlig att han har gett mig styrka.

Han har varit mitt allt, och är fortfarande mitt allt.

Han har räddat mitt liv.

Första gången vi träffades hade jag tänkt gå hem från puben och göra slut på det hela, men samma natt träffade jag Totte <3

Så han räddade mitt liv från första sekund han såg på mig.

 

Detta inlägget blev nog lite rörigt men jag fick ner mina tankar och känslor från natten på ord i alla fall och det är huvudsaken.

Så till alla ni som är föräldrar:

TA DET ERA BARN SÄGER PÅ ALLVAR!!!!

Annars kan de få lida resten av sina liv!