Ojoj nu har det hänt grejjer!

Både positiva och mycket negativa.

Jag börjar med de positiva.

Jag har ju tidigare skrivit om en sjukdom som kallas EDS här och att jag trott att det är det jag har.
Japp. I måndags fick jag diagnosen.
Jag är till och med EXTREMT hypermobil, även i de leder som jag absolut INTE trodde jag va hypermobil.
Mjao…. så e det.
Nu ska jag skaffa massa hjälpmedel och annat för att underlätta min vardag.
Jag har en låååång dyyyr lista som jag måste spara ihop till.
Det är massagebollar med speciellt hårda piggar och en sort med mjuka piggar, handleds och fingerledsstöd, kilkudde till när jag sitter upp i fåtölj eller bilen och även ett speciellt ryggstöd med ställbart svankstöd, vristartroser och mycket annat.
Ujujuj….
som sagt listan är lång och summan ännu värre.

Men att ha diagnos känns skönt faktiskt. Och denna gången är det ett specialistteam som gett mig den, inte en läkare som måste ge mig svar innan tiden på hans 7 minuter per patient går ut! Det va ju fibromyalgi enligt läkaren som gav mig förra diagnosen.
Nu kan jag i alla fall ta tag i att söka sjukersättning igen. Ska bara ORKA ta tag i det ordentligt.

Nu till det negativa.
När jag hade varit hos smärtteamet osv under 4 dagar så bodde jag hos svärmor medan maken va hemma eftersom han skulle jobba. Svärmor bor ju 200 meter från sjukan i Västervik så det passade ju perfekt.
Men när jag kom hem efter dessa 4 dagar o satte mig i soffan för att varva ner lite granna kom min älskade nakenfis upp i mitt knä som vanligt.
jag klappade på honom och killade honom som vanligt när maken undrade vad hundan han hade under hakan.

jag lyfter upp hans huvud och mitt hjärta sjönk ner i magen.
Det jag får se gav mig genast ett endaste senario i huvudet!
Avlivning! Det är hjärtsvikt!
Det va det första jag sa till maken när jag fick syn på det.
Jag tittar vidare på lilla älskade nakenfisen Sexy och ser att hela bröstkorgen fyllts med vätska, liksom på hakan.
Huden hängde långt ner fylld med vätska.
På bröstet hängde huden så tungt ner att han nästan inte kunde gå.
Jag känner att han är väldigt uttorkad och att det såg ut som typ ALL vätska och kroppsfett har samlats på bröstkorgen och hakan.
Under tiden jag undersökte honom o gosade med honom ringde maken veterinären.
Vi åkte in direkt.
Sexy låg inlindad i vår skinn och pälsfilt och spann hela vägen in till stan.
han brukar skrika så mycket han kan när han åker bil men denna gången bara spann han.
När vi kom in till veterinären så sa jag direkt vad jag misstänkte och när han hade undersökt honom så kom han med samma svar.
Akut hjärtsvikt.
Jag frågade om det kunde vara HCM men han trodde inte det va det alls för det lät inte så på hjärtat.
Han insåg att jag visste vad det betydde och att det bara fanns en sak för mig att göra.
Han sa att vi KAN gå vidare med det och behandla honom på djursjukhus men jag kände att det inte hade varit schysst mot Sexy att göra det. Han mådde uppenbart dåligt och jag vill inte låta honom lida.

Han fick en lugnande spruta och så gick vet till en annan patient så länge så jag hade en lång tid på mig att kela och prata med Sexy.
Han spann och kelade med mig och så fick han ett litet illamående en liten liten stund men det lugnade sig.
Så fortsatte han spinna och jag pussade och pratade och klappade på honom hela tiden ända tills han somnade.
Jag fortsatte o klappa och prata med honom ändå.

Sen kom veterinären in och gav honom den sista sprutan.
Han låg fortfarande i filten och vet bara lyfte lite på den så jag skulle slippa se sprutan.

Det gick sååå fint till och denna veterinär va så otroligt förstående och fin.
Det va samma goa vet som jag hade när råttan lukas va dålig.

En helt underbar kille som tar oss ledsna oroliga mattar och hussar på fullaste allvar och med enorm empati!

Jag sörjer fortfarande väldigt mycket med Roffe har ju också förlorat sin bästa vän.
Så Roffe sörjer även han. Så nu måste vi snarast hitta en ny vän till honom.
allra helst hade jag velat rädda en hemlös kissen men jag är ju faktiskt allergisk också så jag måste hitta någon naken, seminaken eller rexad kisse och det är inte det lättaste.

Jag har mailat runt till folk som har annonser ute på både sphynx och devon rex och även uppfödare som jag känner till.

Så ja….. Det har hänt en hel del på sistone.

Vad är EDS = Ehlers Danlos Syndrom

Vad är EDS?

Ehlers-Danlos syndrom är en grupp ärftliga bindvävsförändringar som karakteriseras av att hud, leder, ligament och blodkärl får en ändrad struktur.

Symtomen, överrörliga leder, ömtålig och övertänjbar hud, blåmärken och andra blödningar samt bindvävsknölar, kan variera mellan individer och inom familjen. Detta gör att det är svårt att ställa diagnosen. Med den nya klassificeringen (se nedan) kan det dock bli lättare.

Personer med EDS har ofta kronisk, progressiv smärta ”

Källa: http://www.ehlers-danlos.se/index.php?ID=20000

TJOHOOOO! Jag har faktiskt DRÖMT inatt!

Underbart! Då har jag i alla fall slappnat av lite mer. Wounderbaaaar!

Men vilken vidrig dröm :-O

Jag drömde att jag va kidnappad av en kille som tvingade mig till att döda oh äta upp andra människor.
Jag lyckades rymma ett par gånger men kunde aldrig lixom gömma mig för honom.
Efter ett tag fick han tag i mig och hade kidnappat en tjej till.
Jag skulle döda och äta upp den där tjejjen men vi lyckas istället rymma tillsammans efter att jag har knivskurit killen.
Vi springer in i stan och in i nån affär för att få hjälp men ingen tar oss på allvar utan de hjälper istället killen att fånga oss igen.
Jag lyckas få med mig en kniv från affären och hugger killen ytterligare så att vi hinner fly igen innan han tar oss till sitt gömställe.
Då flyr vi ut i skogen och springer utan rast men han hittar oss.
Nu är killen ganska matt av blodförlust så han kollapsar i en skogsdunge på en kulle.
Vi stannar i närheten för att titta så han inte lever men då kommer det två andra killar.
Dessa två killar börjar tortera honom för att sedan skära bort kött från honom och grilla.

Karma?

Sen vaknade jag… skumma jävla drömmar man har när man väl drömmer (vilket sker kanske en gång varannan månad typ)

Lååångt uppehåll

Ja som ni märkt så har hela sidan legat nere ända sen i somras.
Jag fick en trojansk häst på min dator och webhotellet var då tvungen att pausa sidan för ett tag tills dess att jag tagit tag i att rensa min dator osv från trojanaren.
Eftersom jag mått så jäkla kasst senaste halvåret så har jag inte orkat ta tag i det förrän nu.

Men nu äntligen ligger sidan uppe som tidigare.

Ska bli skönt att kunna skriva av sig lite här.

Kan ge en liten kort uppdatering av läget till er som inte följer mig via facebook.

Jag har fått reda på att jag antagligen har en sjukdom som heter EDS (http://www.ehlers-danlos.se/index.php?ID=20000) och till denna sjukdom då även fibromyalgi.
Fick hoppa neråt i kön på smärtkliniken så jag behövde inte vänta de 2 åren som är väntetiden där. Jag fick i somras tillslut en läkare som faktiskt tog mig på fullständigt allvar och skickade remiss till smärtkliniken i Västervik där de även är specialister på just EDS!
Så jag fick tid på bara någon månad efter att de fått in remissen. DE NI!

Just nu är jag ständigt drogad av smärtstillande och vissa dagar är faktiskt helt ok och jag klarar att göra lite granna och vissa daggar är jag till 95% liggande läge på soffan. De dagarna gr jag bara på toan och hämtar lätt mat att äta typ yoghurt eller liknande.

Den 27e ska jag träffa smärtläkaren i Västervik och dagen efter är det smärtkurs för mig på samma ställe.
Hoppas jag har en bra dag när smärtkursen är för det är hela dagen :-O hur fanken ska det gå?

nåja det märker jag.

Har fått tips och råd från dem i smärtteamet på hjälpmedel som jag bör skaffa och jag har fått ett helt annat sätt att se på mina problem.
Som t e x när jag har ont i ryggen/svanken så ser jag inte bara till värken utan jag tittar på hur jag har stått och gått med knän och fötter timmarna innan.
Jag går inåt med fötterna så att jag går med hålfoten så att säga. Bara det ”lilla” ger mig en TOTAL felställning i kroppen. Detta p g a EDSen.
Mina leder är ju överrörliga, en hel del mer än minsta kriterierna för att man ska diagnostiseras med EDS.
Så fötterna är vikta inåt plus att mina knän viks bakåt.
jag har ju ingen som helst hållning på grund av detta och då får jag ju självklart ont.

Sen är ju vikten fortfarande ett problem.
Jag gick ner till 95 men sen började jag gå upp igen.
Gått upp till 105 kilo igen.
Nu i dagarna har jag blivit uppmärksammad på en eventuell orsak.
Jag äter ju väldigt mycket mediciner, både antidepressiva, vitaminer, ämnesomsättningshormoner och smärtstillande.
Jag har fått reda på att Levaxin (ämnesomsättningshormon) ska absolut inte tas tillsammans med vitaminer, kalcium, järn eller mjölkprodukter!!!!
Det är ju jäääävligt bra att de berättar sånt när man får medicinen.
Jag har dels sköljt ner ALLA tabletter tillsammans och dels ibland med mjölk!

Det är då faen inte undra på att Levaxinet kukar ur!
O när Levaxinets verkan inte funkar så har jag ju ingen som helst ämnesomsättning.

Plus att jag fått mycket förklarat för mig att sköldkörtelhormoerna (levaxin) och könshormornerna spelar in på varandra… o så finns det ju flera olika sköldkörtelhormoner som man måste ha kolla på, o jag har inte fått reda på nåt alls.
Så jag har kontaktat sjukan i Eksjö där jag fortfarande går när det gäller både cancern och magoperationen om att de ska skicka in mina uppgifter till Vimmerby så jag inte behöver åka 8 mil varje gång jag ska ta prover.
va dock över en månad sen jag gjorde det via ”Mina vårdkontakter” och inte fått nåt svar så jag får nog göra det igen.

Nåja… Det blev inte så jävla kort kanske men kortaste jag kunde sammanfatta livet med sen sist jag skrev här 😉

Så alla mina vänner, välkomna tillbaka.
kram och god fortsättning på det nya året.

Stort nytt hem

Vi åkte ända till Hjo för att hämta en stor voljär till råttora.
Den är 180cm hög (från hjul till taknock) och 105cm i diameter. 6kantig. varje sida är 55cm.
Den va knallröd men nu håller den på att bli svart.
Vi målar den med svart hammarlack.
Sen har vi även gjort så en hel sektion av gallret blir en lucka så man lätt kommer åt.

Ska ordna så den blir avdelad i våningar så de får mer golvyta o säkrare så de inte ramlar.

image

image

image

image

image

image

Möss till salu

PRISERNA SÄNKTA!
Vill bara att mössen ska komma till bra hem, därför sänker jag priserna!

Nån som vill ha möss i familjen?

Har en familj med supersöta flickor som skulle vilja få ett nytt hem.

Finns i Gullringen utanför Vimmerby/Kisa

De är dessa:

 

Kullen Asatro Födda 2012-09-28

Saga 150 100kr – vit svartögd. Bärare av satin & fuzzy

Snotra 200 150kr – agouti/vit bandad. Bärare av satin & fuzzy

Freija 150 100kr – Svart satin. Bärare av fuzzy

Frigg 200 150kr – Agouti satin. Bärare av fuzzy

 

Ur andra kullar från annan uppfödare (Luckystars Mousery):

Foxy 100 60kr – Black n Tan. Bärare av satin Född: 2012-09-20

Bitschen 100 60kr – Agouti. Bärare av Satin, Vitt, Agouti, Tecknad beige

Liljan 100 60kr – Vit REW. Bärare av Satin, Vitt, Agouti, Tecknad beige

 

 

Alla är trevliga i handen och mysiga när man väl får upp dem. Ur kullen Asatro är de alla mycket nyfikna och kommer gärna fram i handen och smakar på naglarna 😉

De håller sig i en stor grupp och trivs ihop allihopa. Vill du köpa flera av dem så får du självklart bättre priser. Orsaken till de olika priserna är att Snotra har perfekt bandad teckning med brett band i vitt och Frigg är otroligt vacker satin.

 

Bilder

bitchen foxy freija frigg liljan Saga snotra

Min barndom och vad den gett för sviter!

Ja nu är det ganska länge sen jag bloggade och inatt låg jag och tänkte på en sak.

Jag låg och tänkte på endel av mina familjerelationer och särskilt med min biologiska mor.

Vi har ALLTID haft problem.

Jag har alltid blivit anklagad av henne att ljuga. Alltid.
Vad jag än sa så utgick hon alltid från att jag ljög.

Detta gjorde efter alla år att i högstadiet började jag ljuga. Jag vet att jag tänkte att det är skit samma om jag ljuger eller talar sanning för hon tror ju alltid att jag ljuger ändå. Så varför inte göra det då lixom?

Jag sörjde. Sörjde att min egen mor aldrig trodde på vad jag sa.

Jag kommer ihåg att hon aldrig tog mina klagomål över huvudvärken och ryggvärken på allvar.

Från att jag va ca 4 år kommer jag ihåg att jag ofta hade huvudvärk och klagade på det men hon viftade ALLTID bort det och sa att det går över.

Visst gör det det efter ett tag men det är jobbigt att ha huvudvärk. Särskilt när man är barn och ska hoppa och stojja och tjoa hela tiden typ.

Jag satt hellre och klippte och klistrade kommer jag ihåg. Inne på mitt rum med min huvudvär och ibland även ryggvärken.

Anledningen till att jag låg och tänkte tillbaka på detta inatt var att jag har läst mig till att fibromyalgi ibland kan utlösas av att man har ont under en längre tid. Kroppen lär sig på något sätt att förstärka smärtsignalerna.

JAG tror personligen att kroppen försöker SKRIIIKA till mig att du har ont under så lång tid och att kroppen då utvecklar starkare smärtsignaler.

Jag tror att om jag hade haft NÅGON som hade tagit det jag sa när jag var liten på allvar så skulle nog inte fibromyalgin utvecklats.

Min övervighet t ex är jag född med. Dels är jag fött med dubbelsidig höftledsluxation (höftkulorna ur led) och fick ligga i gipsvagga ett bra tag och dels har jag varit onaturligt vig hela livet.

Nästintill varje led i kroppen kan jag böja åt fel håll och mer än normalt.

För någon vecka sen fick jag tack vare ett par vänner upp ögonen på EDS, Ehlers-Danlos syndrom.
Länk till EDS riksförbund
Länk till socialstyrelsens sida om EDS

Jag har ju även klagat när jag var liten över att jag hade ont i lederna. Kommer ihåg att jag gick på gympa men fick så ont jämt när jag hade varit på gympan men det va ingen som tog på allvar det heller.

Eftersom jag aldrig blev tagen på allvar av min mor sörjde jag. Jag tog till alkoholen när jag va 13 år och började dricka mer och mer.

När jag va 15-17 år drack jag alkohol näst intill varje dag.
Drack även i skolan om jag fick tag i något.

Jag ville aldrig vara hemma, det gjorde mig bara deprimerad och arg. Extremt arg!

Jag ville inte se min mor. Så fort vi träffades så va det något hon sa eller gjorde som gjorde att jag exploderade.
Allt hon kunde göra va att trycka på mina knappar och hon visste så väl hur hon skulle göra.

Jag avskydde henne och jag har alltid trott och tror fortfarande att hon avskyr mig. Allt hon ville var ju att göra mig arg och ledsen.

Bara en sådan sak som att få vara i fred på sitt rum 5 minuter om jag blev arg…. Nä det gick inte, hon skulle promt springa efter mig och fortsätta skrika och gorma.

Och ofta så beklagade hon sig över att jag va så överviktig.
Kommer ihåg ordagrant vad hon sa en gång när vi bråkade: ”Och så måste du ju gå ner i vikt för sådär kan man ju inte se ut”

Jag kommer inte ihåg vad vi bråkade om utan jag kommer enbart ihåg den meningen hon skrek till mig.

Ja hon sa aldrig saker, hon skrek.

Nu för tiden kallar jag henne inte mamma eller något sådant, jag säger hennes namn om jag pratar om henne. Här skriver jag mor för att det ska bli lite lättare att förstå för folk som inte känner till så mycket.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag tycker av EGEN erfarenhet att man som förälder MÅSTE lyssna till sina barn. Man MÅSTE ta det de säger på allvar hellre en gång för mycket än för lite!

Det är superviktigt!

Hade jag blivit tagen på allvar tror jag på fullt allvar att jag hade mått 100 gånger bättre och inte haft en 10del så ont som jag har nu.

Jag har levt i sviterna efter min barndom i 18 år nu. Min man har fått ta tag i mycket skit och rätat upp många frågetecken.
Han har fått ta skiten.
Och han har varit modig nog att göra det utan att se sig över axeln. <3
Han fick mig att sluta dricka alkoholen. Numera kan jag dricka med måtta för att njuta av smaken. Jag är lite finsmakare nu för tiden istället.

Han fick knivar kastade efter sig.
Han fick låna bilar och hämta mig för att jag utan körkort hade tagit bilen och dragit iväg för att köra ut på isen eller vad som helst för att göra slut på psykiska smärtan.

Innan jag träffade min man hade jag försökt ta livet av mig oräknerliga gånger men aldrig lixom vågat eller så har jag blivit påkommen i sista sekund.
Efter att vi träffats har jag försökt ett par gånger till.

Han har gått igenom mycket mer än de flesta andra människor när det gäller jobbiga tider i förhållandet.

Dock har han hållit fast mig.
Jag har fallit utför stupet ett par gånger och inte orkat fortsätta men hans styrka har varit så pass oändlig att han har gett mig styrka.

Han har varit mitt allt, och är fortfarande mitt allt.

Han har räddat mitt liv.

Första gången vi träffades hade jag tänkt gå hem från puben och göra slut på det hela, men samma natt träffade jag Totte <3

Så han räddade mitt liv från första sekund han såg på mig.

 

Detta inlägget blev nog lite rörigt men jag fick ner mina tankar och känslor från natten på ord i alla fall och det är huvudsaken.

Så till alla ni som är föräldrar:

TA DET ERA BARN SÄGER PÅ ALLVAR!!!!

Annars kan de få lida resten av sina liv!