Önskar smärtan var synlig

Om smärtan skulle sitta på utsidan skulle jag vara svart av hat.

Om smärtan skulle ses av andra skulle de ha medlidande.

Om smärtan skulle vara varenda dag skulle ingen någonsin träffa mig.

Om smärtan skulle ha uppehåll skulle bara bästa vännerna hinna träffa mig.

Det är just det.

De ytterst få dagarna jag inte har smärtan i kroppen så umgås vi med bästa vännerna eller så försöker jag få något gjort som jag inte kan annars.

De dagar smärtan är där är det ingen som träffar mig. Då sitter jag här i fåtöljen och försööker få dagen att gå så fort som möjligt.
Gråter ofta i min ensamhet för att jag känner mig så hopplös och oanvändbar.

9 dagar av 10 tänker jag på hur livet skulle vara för alla andra runtomkring mig utan mig. Det skulle garanterat vara mycket lättare för alla.

Jag har säkerligen 100 olika sätt som man kan ta livet av sig utan att jag får mer ont sista tiden i livet.

Att sedan folk vägrar förstå att man faktiskt lever med ständig smärta gör inte saken lättare att leva med. Att de tror att man aldrig gör ett handtag, att man bara är lat och sitter på min feta röv.

Att det var CANCER som gjorde att jag fick 60-70 kilos övervikt är skit samma.

Att jag levt med värk, migrän och sömnlöshet så långt tillbaka som jag kommer ihåg det har inget med det hela att göra.

Jag kommer ihåg att jag hade väldigt mycket huvudvärk redan i 4-5 års ålder. Min rygg och ledvärk började i mellanstadiet och i samma veta ökade huvudvärken markant.

Jag har aldrig blivit betrodd.

Min så kallade mamma har i hela mitt liv utgått ifrån att jag ljuger och gör det fortfarande.

Jag har alltid fått höra att jag inbillar mig när jag har ont. ALLTID!

Nu ca 30 år senare är det precis likadant och jag orkar itne med detta mer.

Livet är bara ett stort svart jävla hål och respektlösa personer runtomkring i detta jävla pissiga svarta hål gör allt bara värre. Jävla sadister!

……………………………………………………………………………………… over and out